Det är tur att vi har så många ungdomar med dålig självkänsla i det här landet. Vem skulle annars gå på ishockey?
Jag blev bjuden på match i höstas för första gången på länge. Och höjdpunkten tycktes mycket riktigt vara det förutbestämda slagsmålet dvs. “Tuukka tervetuloa stadiin”-incidenten.
Men trots att ishockey inte är riktig idrott måste man ibland låta sig imponeras. Av Teemu Selänne nämligen. Reflektera en stund över vilken bragd 80 matcher per säsong utgör. Eller knappa 1200 matcher på 18 säsonger. Det som hände förra veckan var alltså att han satte in mål nummer 600. Jag slukade ett par videoklipp på temat från YLEs “levande arkiv”. De två första från Jokerit-tiden:
- Selänne gör första målet i andra finalmatchen mot JYP 1992. Det som han senare blev bäst i världen på. Jag misstänker att minst 200 av hans mål i NHL sett ut just såhär. Rätt man på rätt plats alltså.
- Selänne i Vita huset. George W Bush berättar en ovanligt bra vits (dock med något bristfälligt uppbyggda satser): “Like if you noticed a lot of security around here? Because the vice-president heard there were some ducks around.”
Men tillbaka till hemlandet. På högstadiet lever “HIFK vs. Jokerit”-kulturen vidare precis som ni säkert minns den. Och eftersom jag ska dit igen imorgon så hör det väl till saken att jag ska vara nöjd över att Jokerit föll ut ur årets play-off. Kanske kunde jag ta på HIFK-hupparen för att höja självkänslan?
