Like this:

Bild: Jzee@flickr.com

(inlägget är fortsättning på bloggens Afrika-följetång)

Sudan har det inte lätt. Landet ingår i den exklusiva klubb av stater som är utsatt för såväl unilaterala sanktioner från USA som multilaterala dito från FN:s sida. Speciellt de förstnämnda är relativt omfattande och justeras med jämna mellanrum, inte minst efter ICC-åtalet mot president al-Bashir.

I den gångna veckan meddelade så Microsoft att man går in för att blockera tillgången till MSN Live i Sudan. Summera de tänkbara effekterna. Målet med USA:s sanktioner mot Sudan är att ge dess människobrottsbelastade regim en törn i sidan. Det måste vara jobbigt för president al-Bashir och hans Janjaweed-vänner att gå över till Skype.

Vid sidan av militära åtgärder är sanktioner den kanske vanligaste typen av krafttag som världssamfundet och enskilda stater kan ta till då de vill mjuka upp en förbrytarregim. Sanktioner innebär i allmänhet åtgärder av såväl politisk som ekonomisk isolering. De mest berömda fallen är kanske Kuba och Saddam Husseins Irak.

Sanktioner är billigare och bekvämare än att skicka in marinen för att fixa jobbet. Ett problem med sanktioner är ändå att de så ofta slår fel. Istället för att ta ett strypgrepp på den totalitära regim de är riktade mot slår de ofta ut över en redan färdigt hårt ansatt civilbefolkning. Regimerna på Kuba, i Iran och i Nordkorea sitter kvar, trots omfattande handelsblockader.

Begreppet “intelligent sanctions”, huruvida sådana existerar och hur de ska utformas, har därför under senare år varit ett hett debatterat ämne. Hur komma åt den styrande eliten? Att förbjuda importen av rysk kaviar och Mercedes-Benz -bilar är ett första steg. Men hur uppnår man maximal effekt utan att skada civilbefolkningen? Vissa hävdar förstås att det är praktiskt taget omöjligt.

Det man då ändå ganska enkelt kunde tänkas undvika är rena stolpskottssanktioner, som garanterat inte medför någon nytta men gör livet surare för den vanliga människan. Som blockerandet av MSN Live. Sudan har, efter sammanlagt 42 år av olika inbördeskrig sedan självständigheten 1956, en vid diaspora som på ett beundransvärt sätt hållit kontakten till sitt hemland. Många av dem som flytt landet bor numera i USA. Och många av dem använder just MSN Messenger för den dagliga kontakten till hemlandet. Ska en ändring ske i Sudan kommer diasporan att spela en betydande roll, både innan och efter ett maktskifte.

Kompositionen är verkligen så upp och nervänd som den kan bli. USA bidrar friskt till att isolera människorna i en diktatur. Samtidigt tar man sig för pannan då den iranska regimen går in för att begränsa sina medborgares access till Facebook. Det är också lätt att argumentera för att olika typer av instant messaging har en rentav önskvärd politisk inverkan. IM är nämligen på flera sätt klart säkrare än traditionell e-mail. Man kan ana sig till vilken funktion det kan tänkas ha vid pengatransaktioner från diasporan, byggandet av hemliga politiska nätverk osv.

Och världspolitik i all ära, men från rent medmänsklig synpunkt: är det verkligen värt det att bryta människors kontakt till sina släktingar och vänner? Vissa kan ha hela sin adressbok på MSN/Hotmail. Jag struntar väl i om al-Bashir får skriva några smileys i veckan. Han kan faktiskt behöva det.