Valmatematik

Språkstriden härjar igen. Med europavalet bakom nästa hörn höjs insatserna.

Den ideologiska kontrasten mellan SFP och PS hör till de skarpare i vårt land. Tvångssvenska och språklagstillämpning är några exempel på motstridiga intressen. Då Astrid Thors dessutom står som galjonsfigur för den rådande invandringspolitiken, har partiet blivit ett mål för kritik och smutskastning från invandrings- och invandrarfientliga håll. Detta samtidigt som en ökande främlingsfientlighet oroar även finlandssvenskar.

Nu slåss man alltså om samma stol i Bryssel.

Röda rasistkort och smutsigheter i nätdebatten har varit på tapeten och talar för att spelet är igång. SFP saknar säkra kort, samtidigt som Timo Soini åtnjuter omåttlig popularitet. Och på pastillfinskt håll höjs arroganta och segervissa röster. Röster som får det att låta som en överlevnadsfråga: ”SFP trillar ur EU-parlamentet, och kommer aldrig mera tillbaka!”

Senast gick det ännu vägen, men med 13 stolar istället för 14, och tappade röster på färden, oroar sig många. Frågan är alltså: Hur många röster behöver SFP? Är det överhuvudtaget möjligt att få en finlandssvensk till europaparlamentet denna gång?

Här följer lite matematik, med några olika scenarier och bakgrundstal. Helt obunden matematik, såklart, för obundet är bäst. Att propagera för att en röst på partiet är en röst för finlandssvenskheten överlåter jag åt Björn.

Vi börjar med en tillbakablick på situationen för fem år sedan. Tabell 1 föreställer jämförelsetalen som de såg ut då (i tusental). Första kolumnen är alltså antalet röster och vidare kolumner är jämförelsetal för 2:a, 3:e, osv. mandat. Om det då hade handlat om 13 platser hade SFP blivit utan. Centerns fjärde stol (fet grön) var det 13:e mandatet då jämförelsetalen radas upp i storleksordning. Anmärkningsvärt är att även kristdemokraternas och sannfinländarnas sammanlagda röstetal hade hamnat bakom SFP. Detta förstås mest beroende på PS dåvarande obefintlighet och ointresse för Europa.

Tabell 1: Europavalet 2004. Sfp fick då det 14:e och "sista" mandatet.

För lite färskare röstsiffror går vi till kommunalvalet förra hösten. Normaliserat till ett valdeltagande på 45%, och med de nya vännerna KD och PS i förbund, får vi tabell 2. Grönt kommer in och rött blir knappt utanför.

Tabell 2: Europavalet 2009? Såhär ser det ut ifall proportionerna från kommunalvalet står sig och valdeltagandet uppgår till 45%. Det sista mandatet har ett jämförelsetal som motsvarar 110 500 röster.

Det är alltså jämförelsetal nummer 13 som är av största intresse, och det har markerats med fet grön. Om proportionerna från kommunalvalet står sig är det samlingspartiet som bekvämt håller sin 4:e sits i Bryssel. Före SFP kommer även en fjärde stol för de övriga stora – och en andra stol för valförbundet KDPS. Men det är trångt kring dessa placeringar.

Som bekant ser det alltså inte alltför lovande ut för SFP. Men här ingår ännu hur många antaganden som helst. Varför 45% valdeltagande? Tja, senast var det 41%. Tack vare Timo Soini kan vi nog räkna med att demokratin stärks med åtminstone 4 procentenheter. Men valdeltagandet – och vem som gynnas av det – är alltid en ovisshet att räkna med.

Går det så lågt som till 40% kan det räcka med lite under 100 000 röster för det 13:e mandatet. Som en påminnelse kan nämnas att SFP i kommunalvalet fick omkring 120 000 röster och i senaste europaval låg siffrorna kring 94 000.

En sista möjlig avvikelse bör väl nämnas. Om även Halla-aho kommer fram till att obundet är bäst, och ställer upp för sin valmannaförening, då tar han ett par tusen röster från KDPS. Det förbättrar något SFPs position, men angående den oheliga alliansen är ovissheterna ändå såpass många att röstningsbeteendet kan vara svårt att förutse.

Och sist och slutligen är det ändå osannolikt att det är just där kampen står. För en plats i parlamentet gäller det nämligen i första hand att få ihop minst en fjärdedel av samlingspartiets röstetal.

Om kandidatupställningen möjliggör ett sådant resultat återstår att se.